det verkar bara vara jag som tycker att håkans nya skiva för sent för edelweiss är en stor besvikelse. när jag först laddat ner den trodde jag blint att det måste varit något fel på de låtar jag lyssnade igenom, att de typ var ett par halvkassa demoinspelningar. laddade till och med ner den två gånger, då jag var helt säker på att älskade håkan inte kunde låta på detta vis. men dock blev min chock stor då även andra nerladdningen av skivan visade sig låta exakt som den första. 

 vart jag än vänder mig finner jag positivt generösa recentioner och enbart goda ord över denna mans nya skapelse. jag undrar vad det är jag har missat, och ibland även vad det kan tänkas vara för fel på mig, eller er andra, som har så skillda åsikter. jag måste även påpeka att jag verkligen innerligt har försökt att förstå mig på denna skiva och dess låtar, spelat dem om och om igen i hopp om att sakta men säkert möjligvis ändra min åsikt om skivan till det bättre. men mina förhoppningar om att ens försöka mig på att förstå alla sagda postiviteter gick dock åt stöpet. när jag hör på albumet känner jag mig lite tom. tom och livlös.

kanske är det jag som så fast klamrar mig fast i det förflutna, med den gamla håkan. kanske är det bara jag som är så himla trångsint. men jag undrar för mig själv var är all den kärlek och glädje håkan är känd för att sprida har tagit vägen. jag saknar mycket, bland annat håkan melodier och den ofantliga känslan. jag förstår att håkan inte längre är samma person som den åtta år tidigaren känn ingen sorg för mig göteborg debutanten, men jag måste ändå ha rätt att längta tillbaka till det håkan nu verkar ha tappat, eller skakat sig löst på vägen. jag skulle kunna skriva hur mycket som helst, men ändå känna mig missnöjd med de ord jag får ner, då de ändå aldrig riktigt skulle kunna beskriva det jag känner. och även tror jag att ni omusikintresserade individer de flesta som läser min blogg faktiskt är, skulle tycka det vore otroligt långtråkigt att läsa en ännu större utläggning än denna.

men ni som följt detta inlägg såhär pass långt, kanske undrar just vad det är med det nya albumet jag inte kan stå ut med. faktum är att jag inte riktigt kan förklara det. det känns bara så fel på något sätt. det enda positiva med för sent för edelweisslyssningen är att den har fått mig att börja lyssna på håkans äldre låtar igen, då jag inte lyssnat på dem under i alla fall ett års tid. man behöver en pause när man knarkat vissa låtar för mycket under en period, vilket jag har vanan att göra. men desto roligare blir det sedan att lyssna på låtarna man igen, efter att lagt dem på hyllan och vilat från dem under en viss tid för att igen finna dem på nytt. men iaf, jag kanske är en av de få som bara inte kan stå ut med den "nya håkan".

något som också slår mig är att jag verkligen inte klarar av när håkan svär! zigenarliv dreamin, en av de absolut sämsta låtarna på skivan, får mig även att känna mig otroligt obekväm. skivan har sina stunder (men dock ytterst jättefå), som titelgivande låten för sent för edelweiss. fast den räcker såklart inte på långa vägar upp till samma nivå som tidigare låtar. till och med de äldre låtar jag tyckte var bland de sämre skulle om man jämför med edelweiss vara förstasinglar allihopa. skivorna det är så jag säger det, ett kolikbarns bekännelse och känn ingen sorg för mig göteborg bär lätt upp håkan på den plats han förtjänar, som en av sveriges bästa artister. om för sent för edelweiss skulle vara håkans debutskiva, tror jag inte han skulle vara den han var idag. ärligt talat gör skivan mig otroligt deperimerad, bör nog en gång för alla radera den. nej, nu ska jag lyssna igenom håkans gamla låtar, de fulla med så otroligt mycket känsla, sommar, kärlek, värme och så mycket mer.