en sak som är lite allmänt dagens-ilandsproblemig är att man (iaf jag) alltid tröttnar på att lyssna på de klockrena och sjukt bra låtarna direkt, fastän jag bara älskar dem! tillexempel som worried about ray med the hoosiers & girls and boys in love med the rumble strips. det måste nog ha något att göra med att låtarna som är sådär felfria och perfekta snabbt blir tråkiga att lyssna på i längden. tyvärr så tröttnar man på de flesta låtarna efter ett antal lyssningar, men det känns väldigt mycket som de bästa låtarna är dem man tröttnar på först. ickebra! att jag skrivit detta inlägg är inte heller bra. mest för att ni stackare som läst detta slösat så pass lång tid på denna onödiga text och även att ni väljer att läsa vidare fastän ni märkt att det jag skriver är tråkigt och inte har någon mening (inte ens en djup en, gömd i en dunkel vrå) alls osvosvosv. skulle kunna fortsätta den meningen i evigheters evighet men för att skona er låter jag bli.

här är btw en lite halvt mysko bild på en del av min fina uppsattning-av-saker-på-spegelgarderobs-projekt. om ni kollar noga finner ni bland annat typ 1-4 år gamla vykort, darin åkandes balder och håkiz autograf x2. till höger får ni en exklusiv titt på mitt nyfärgade hår som förövrigt är typ svart :| godnatt!